Som vanligt var de vegetariska rätterna och kompositionerna underbara. Det sköljdes ner med ekologiskt vin, desserten var himmelsk och till kaffet blev det både limoncello och grappa. Som om det inte hade räckt med god mat och trevlig samvaro fick vi dessutom julklappar med oss hem. Vi hade ju bara med oss femtio liter hö av årets skörd till marsvinen.
I morse hedrade oss Morgonrodnadens gudinna med ett besök. Lyckligtvis var det inte bara tomten som var vaken utan även Mumien och hennes Canon.
Efter att ha fått denna text från Ingbritt i Melbourne gör jag nu mitt första feministiska inlägg: 
På den tiden när jag var i arbetsför ålder var julborden ett nödvändigt ont. Det bjöds hit och dit och när julen äntligen infann sig var jag så trött på julmat att jag satt och önskade mig spaghetti med köttförssås. Mumien har alltid varit mer ståndaktig och i stort sett vägrat all förtida julmat. Men vi är inte sämre än att vi kan ändra oss. När vi skjutsar gossarna till kattpensionatet, 
där de brukar bo när vi är bortresta några dagar, passerar vi ett trevligt ställe som heter Storåns Värdshus. Dit skulle vi åka och äta någon gång har vi sagt varje gång vi passerat i fem år. I går bestämde vi oss och kollade om det fanns plats vid deras julbord. Det var ett beslut vi inte behövde ångra. Hemlagade skinkor, köttbullar, korvar, patéer, massor med inlagda sillar, Jansson, lutfisk osv. osv. Till och med rökt hjortstek fanns på ett bord. Jag tror bara det är ris á la Malta som saknas säger Mumien. Precis i samma stund öppnas köksdörren och kocken kommer in med Maltan som sätts i högsätet. En kulinarisk höjdpunkt i vintermörkret och vi ser fram mot den egna julmaten med tillförsikt.
Så resonerade blommorna i sovrumsfönstret när vi var på Madeira för att njuta av blomprakten där. Vid hemkomsten kunde vi njuta av både Orkidé och Hibiskus i full blom.
Men snön och kylan slapp vi i alla fall. I dag har det varit full rusch på åkrarna för de åkare som vill ha några skidmil i benen före Vasaloppet.
Jag har alltid varit paniskt förskräckt för linbanor, men har aldrig haft vett nog för att låta bli att åka med dem. I måndags utsatte vi oss för ett riktigt stôlleprov igen. Först taxi upp till Monte som ligger 550 meter över havet.
En kort promenad till kyrkan och en titt på de som åkte släde neråt följdes av ett kvalfyllt men obesvärat släntrande fram till linbanan som tog oss ner till Botaniska trädgården. Visst såg jag lugn och samlad ut. Vi var på väg till orkidéträdgården men passade naturligtvis på att besikta botaniska när vi ändå skulle gå förbi. En lisa för ögat med all blomprakt även om vi är i december månad. 
På Madeira är det som på Azorerna alltid några blommor som är i gång vid varje årstid. Mumien vet vad de flesta heter men jag blir oerhört stolt när jag känner igen Krasse, Blomman för dagen, Fikus, Papegoj- och Blyblommor. Men visst är det som det står på en skylt i Orkidéträdgården, njut av prakten oavsett namnen, i djungeln finns det inte heller några skyltar som presenterar dem. 
Efter Botaniska bär det utför så att tårna nästan tränger ut genom skospetsarna. När jag vid nästa hörn trodde att vi var framme var det lika långt och brant uppför. Men väl framme får du verkligen lön för mödan. Här finns femtusen arter av orkidé varav bortemot tusen blommade. Här följer ett urval. http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/Orchides2#
Nu börjar det verkliga kraftprovet. Vi har bestämt oss för att gå ner till staden. Efter en kilometer livsfarlig avgasstinkande landsväg hittar vi en trappa som går genom ett som det verkar lite fattigare bostadsområden. Neråt, neråt, neråt. Vinkel hit och vinkel dit. När vi efter en halvtimme förstår att vi snart är framme måste vi sätta oss i trappan för benen skakade så det omöjliggjorde fortsatt säker nerfart. Fem minuters vila gjorde underverk och vi tog oss ner. Tro mig eller ej men strax vänster om trappans anslutning till gatan låg en bensintapp och där står en ledig taxi och tankar. På så sätt kom vi till hotellet och kunde sträcka ut oss i en solstol innan det var dags att avnjuta en espada hos Grannys. Återkommer till Espada och Espetada i ett senare inlägg. Den som orkar kan se fler bilder här. http://picasaweb.google.com/lh/photo/bQA4JVimscjAx_ahozEeBg
Annars lyckades jag göra två flugor på smällen när vi åkte på valsafari med en katamaran och faktiskt både fick segla och se pilotvalar. Jag har aldrig varit ombord i en dylik tingest förut men det var en fantastisk känsla att slöra i en fart upp till fjorton knop. Att dessutom få se valar var grädde på moset. Pilotval är väl egentligen en typ av delfin som kan bli upp till sex meter lång. Med hänvisning till julkrubban i bildspelslänken ovan undrar jag om ni vet varför Jesus inte föddes i Norge? Svaret är enkelt, de kunde inte uppbringa tre vise män inom rimligt avstånd.
Ett effektivt sätt att skapa en kö på motorvägar är det som vissa poliser ägnar sig åt. De glider fram sådär 8-15 km/tim saktare än tillåten hastighet. Tydligen vågar många bilister inte köra förbi polisen så vid upptäckten av det blåvitgula fordonet bromsar de för att glida in bakom istället och förorsakar på så sätt att även bakomvarande får bromsa. Vad som orsakar detta beteende förstår jag inte. De kanske inte har rent mjöl i påsen eller också är påsen fylld med vitt pulver. Hur som helst är det ett oskick att inte hålla trafikrytmen.
Efter en natt med åttagradig kyla lämnade jag ett vårlikt Nordtorp i går morse för att träffa några sysslingar i Trollhättan. Det är inte klokt så många trevliga människor man möter i släktforskningens kölvatten. Inte nog med att jag fick massor med muntlig information, jag fick också låna med mig, för inskanning, såväl foton som skriftlig dokumentation om släktbravader ända från sextonhundratalet. Dessutom bjöds det på njutning för både mage och öra i form av soppa och musicerande på hög nivå. Dagen avslutades med Berättarafton
på Muséet i Uddevalla där Gunnar Klasson http://uddevallare.blogspot.com/med sedvanlig bravur visade intressanta bilder från förr och den kunniga publiken rätade ut de flesta frågetecken som fanns. Även här träffade jag en massa trevliga människor såväl nya som gamla bekanta. Då slog mig tanken. Är det ett ålderstecken att man blir intresserad av historia, släkt, trots man är lika barnslig som förut? Då är det inte en dag för tidigt. Livet är ju inte bara musik, resor, trav och båtar. Men transporterna tar på krôppastôllen.
På lördagarna tas bästa sändningstid i en av de reklamfria TV-kanalerna upp av en tävling mellan dansband. Vad jag tycker om det skall jag inte tala om men jag har noterat att kreativiteten är hög när det gäller scenkläderna. Då minns jag en illblå kostym jag hade på Pettersons bröllop 1974. Samma kostym hade jag sedan vid en konferens på Hotell Högland i Nässjö samma höst.
När jag efter middagen hade varit och pudrat näsan kommer det fram två damer och frågar - hur dags börjar ni spela? Därefter har jag aldrig tagit på den, kostymen alltså. Men det var kanske dumt att jag inte blev dansbandsmusiker. Då kanske jag hade suttit här som en burgen man i dag. Tyvärr är fotot för mörkt för att ge kostymens färg rättvisa men Mariannes klänning är så snygg att det motiverar ett publicerande i alla fall. Kolla förresten hu fint det var på logen på den tiden.
Det första som hördes när jag inhalerade frukostgiftet på verandan i dag var korparna som väsnades inne i skogen. Jag hoppas att det var resterna från gårdagens skrovmål som fick dem att upphäva sina whiskyspruckna stämmor och inte något dåligt omen. Jag skall nämligen besiktiga Forden i dag. Som vanligt när det är besiktningsdags visar vädergudarna sitt missnöje. Här snöar vertikalt just nu. När jag nu ändå är i gång måste jag berätta att Öbarnas konsert i Seglora bygdegård i lördags var en höjdare. Trots det var det få ungdomar i lokalen, det är ju bra synd när halva programmet bestod av Janne Magnarssons egna visor och resten av Taube. Janne som med sina såväl lyriska och kluriga visor mer och mer framstår som en modern Evert. Dessutom var Eva Jarnedahl i toppform. Konstutställningen var bra men ett intet mot den ni kommer att inbjudas till nästa år då Mumien gör debut.
Jag trodde det här var en svårlöst bild, men Rolf Olsson och Solnasnackar´n hade som vanligt rätt. Eller nästan rätt. Att det var Stätte Brygga på Flatön stämmer ju och att handelsman Flink huserade i huset i Evert Taubes visa Maj på Malö är också riktigt. Men i verkligheten var det handelsman Gustav Johansson som hade affären och som också har fått visan sig tillägnad. Evert tyckte han var något sävlig, därav namnet Flink. Jag har faktiskt träffat denne man på sommaren 1955 då jag var på utflykt med en kompis och hans föräldrar i en eka med utombordare typ NV. Ett mera modernt minne är från 1999 då jag satte fast en dragg vid bryggan. I dag är gästhamnen upprustad och har plats för 20 båtar. Ett besök vid såväl gästhamn som restaurang kan varmt rekommenderas.
Resan från bondesamhället till informationssamhället har gått fort. För fort kanske? När statare, drängar och pigor flyttade till städerna var bostadsbristen stor. Trångboddheten och ohyran var svårt att få bukt med. Men den tidens politiker var framsynta, såg bostaden som en rättighet och planerade för framtiden. Det resulterade så småningom i det ibland så hårt kritiserade miljonprogrammet. Man lyckades bygga bort bostadsbristen och höja den hygieniska standarden. Baksidan av myntet var att att klasskillnaderna mellan förorterna och städerna blev tydligare samt att många av fastigheterna hade inbyggda fel i ventilation och andra konstruktioner. Genom åren och under olika politiska majoriteter har de inbyggda felen tillsammans med bristande underhåll gjort sitt för att låta den en gång så framgångsrika allmännyttan att framstå som något katten har släpat in.
De fick följa med hem och användes nu vid oväntade besök men ingen annan än jag får använda Ursholmen. Mumien har abonnerat på Pater Noster annars har ni fritt val. Om ni vill läsa mer om Ursholmarna så rekommenderar jag ett besök på deras hemsida. http://www.ursholmen.se/
En något överförfriskad person som var på väg att pudra näsan gjorde en överhalning och det bar sig inte bättre än att han ramlade in i orkestern och satte sig i bastrumman. Trummans ägare blev som man säger något irriterad och skällde efter noter(!) och på tyska ut den olycklige stackaren som satt ohjälpligt fast i trumman. Då tysken var tvungen att ta en andhämtningspaus säger trummans nye innevånare-va gôrmar du efter din djävla tösk, ser du ente att ja e fuller.
Ungefär tio mil från Aqaba vid Röda Havet ligger den mytomspunna staden Petra. Från att varit ett handelscentrum redan på Nabatéernas tid föll staden i glömska på 1200-talet e. kr.
I dag är den sedan 1985 uppsatt på UNESCOs världsarvslista och är nu även utpekad som ett av världens sju nya underverk.
Jag minns när jag gick i sönagsskolan att vi sjöng en visa som började så här. En vis man byggde på klippegrund sitt hus. Där kan man snacka om att lära för livet. Hade vi inte byggt på berget hade väl årets regn spolat oss ända ner till kusten. Men inget ont utan att det har något gott med sig. Efter en sådan bortspolning hade man ju kunnat njuta solnedgångarna i sjön. Nu fick jag nytta av en av alla de bilder jag fått i bildspel. Okänd fotograf och avsändare
I går kom han, mannen med den långa slangen, för att inlemma årets intag av mat dryck till Borås Reningsverks samlingar. Nio kubikmeter suger han i sig på några minuter. Marken är så vattenmättad att det i morse var en fördjupning efter slangen hela vägen från vändplan till tanken. Högre makter har insett att detta inte är normalt och skickat vackert väder för att torka upp lite grand i dag.
För några år sedan hade Mumien och jag möjliget att delta i en halvdagsutflykt med kamel för att få se solnedgången i bergen. Vi skulle möta upp vid en avtagsväg med en skylt Camel Ranch mitt i obygden mellan Eilat och Taba. Vi tog Taxi dit och var i god tid. Inte en människa i sikte och efter en stund börjar tvivlet gnaga. Har vi blivit lurade?
Hur kommer vi tillbaka? Men då kommer den ena taxibilen efter den andra och till slut är vi femton personer av sex olika nationaliteter som får så fullt upp med att bekanta sig med varandra att vi knappt märker att tre Landrovers dyker upp för att transportera oss över första bergskammen oc ner till Ranchen som ligger mellan Wadi Shlomo och Wadi Zfahot. Nu väntar en fantastisk upplevelse. Men först måste vi lära oss hur man sitter på en kamel och de vanligaste kommandoorden. Läraktiga som vi är är vår lilla karavan snart i rörelse och efter en bit på något som liknade en skogsväg utan träd bar det rätt ut i stenöknen. Uppåt gick det och alla hade vi kameler som lunkade lugnt. Alla utom mumien som hade fått ett ungsto som hette Samira och inte alls ville gå samma väg som de andra. Jag tror mumien red dubbelt så långt som vi andra. Dessutom med risk för livet då Samira skulle längst ut vid bråddjupen och under de enstaka träd som fanns utefter färdvägen. Men som gammal ryttare och hästmålare klarades alla hinder galant även om instruktören hade hjärtat i halsgropen och ibland ropade åt kamelen på ett språk som det kanske var tur att jag ej begrep. Till Mumien ropade han mest bend over när buskagen kom i ansiktshöjd. Då tänkte jag på alla organisationsförändringar jag varit med om och då personalen lärde sig säga BOHICA (Bend Over Here It Comes Again).
Att stå här och uppleva skymning och solnedgång är nog en av de mäktigaste upplevelser vi haft. Vid nerfärden bland alla stenar och grus var det så mörkt att vi fick leda kamelerna för säkerhets skull. När vi kom ner i dalen var det becksvart men beduinerna hade gjort upp en eld där vi slog läger bakade tunnbröd på stenhällar och drack mintté. Därefter fick vi lära oss lite om Beduinernas liv och historia innan det vanliga historieberättandet kom igång. 
Allt ackompanjerades av rasslande ljud från skorpioner och ormar samt fågel- och schakalskrik. Som avslutning skulle var och en berätta en historia på sitt språk och då valde jag den här. "När jag var stadd på vandring mellan Israel och Judéen mötte jag en kvinna som ville bliva helbrägdagjord. Jag tog min vahdringsstav och stötte den i Sarons dal så att Oljeberget skakade och Himlens härklockor klämtade. Och sannerligen säger jag eder. Aldrig har en kvinna blivit helbrägdagjord så som denna."
November har börjat med två soliga dagar. Men så fort man kommer i skugga från solens värmande strålar är det rimfrost en masse. Inte att undra på då marken är så vattenmättad som den kan bli efter 202 mm regn per kvadratcentimeter under oktober. När jag summerar mina observationer sedan 23/6 blir det 616 mm. Snart spelar vi väl i samma division som Bergen.
Jag har fortfarande inte lyckats få tag i någon som vill ploga snö åt oss i vinter så det blir väl till att försöka orka med snöslungan ytterligare en säsong. Skall vi tro på ordspråket att många rönnbär ger mycket snö så blir det flera meter. Gud bevare min kropp från det.
Jag har mist kontakten med dessa trevliga personer. Han hette Bert och hon Margareta Bäcklund. Är det någon som vet var de finns i dag och vad han heter i efternamn?
ile Turisthotell. Vad händer då? Jo, det var kanonväder ute men inne i skjulet var det svinkallt. Men båten blev i alla fall målad och riggad. Det är för resten Bert som tillverkat det rostfria beslaget i fören.
