Skeppsviken i Uddevalla.

Det här måste väl vara ganska länge sedan?

Höstsalongen i Bollebygd.

Den som missade Eva-Karins fantastiska utställning 5-6 september kan bege sig till Bollebygd och avnjuta "får i vila" som hänger på höstsalongen därstädes. Den är med som nummer 12 i en jurybedömd utställning om över 40 verk i olika stilar. Efter att ha övervarat vernissagen i dag måste jag säga att det var den bästa tavlan. Två-tre kom i närheten av henne så på nästa utställning kanske hon får hänga upp en häst.

Dagsläget.

Motarbetade miljösanerare.

I dag har Mumien och jag, som de sanna miljövänner vi är, varit och levererat fem banankartonger med eternitplattor på sopstationen So(p)backen. Vi har nämligen tagit ner de sista plattorna på gammelhuset. Är det inplastat? frågar ordningsmannen. Nej, det är packat i kartonger, säger jag och undrar varför jag åker bil fem mil för att komma i konflikt med dem som har rätt. Men eftersom de var av den mera serviceinriktade sorten så sa de att vi kunde få plastpåsar att lägga kartongerna i. Sedan var det bara att kasta hela härligheten över kanten. Men då går ju plasten sönder? försöker Mumien men inser snabbt att här var det bäst att fånga erbjudandet innan det försvann. Nu är vi en erfarenhet rikare men funderar på om man kanske skall plasta in de fasader där plattorna fortfarande sitter kvar. För det är väl större risk att asbestdammet sprids från en vägg än när de ligger i kartonger och är övertäckta med jord på avfallsanläggningen. Var det miljövänlig plast i plastpåsarna? undrade vi när vi for hem.

Förresten, var det kanske rödlistade svampar som bebott eternitplattorna de senaste 30 åren. Röda var de i alla fall. Tur i så fall att vi fick ner plattorna innan svampexperten hann se dem.

Långt kortstrul.

Den eminente Solnasnackaren http://solnasnack.blogspot.com/har under den senaste tiden hållit oss informerade om vad som hänt i den Spanska korthärvan och de olägenheter man får utstå som drabbad. Det väckte ett minne från 1986 då jag var stolt innehavare av ett Diners Card. Det förvarades tillsammans med körkort, bankkort och 50 kronor i en plånbok som hängde på min kontorsstol. På den tiden hade man ofta en extra kavaj att hänga på stolen när man smet ut en stund. När någon frågade"var är Lae" så blev svaret "jag vet inte, men han kan inte vara så långt borta för kavajen hänger på hans stol."
Nåväl , vid detta tillfälle var det plånboken som var det intressanta och den försvann spårlöst. Bankkortet hittades söndertuggat av en automat på Norrby. I samma automat tuggades även en kollegas kort vilket blev stulet en trappa högre upp vid samma tillfälle. I övrigt inga spår. Kort spärrades, polisanmälan gjordes och till ett nytt körkort med foto fick nästa månads fickpengar användas. Diners var serviceminded och två dagar senare hade jag ett nytt kort. Jag var ganska stationär i Borås under vintern och våren detta år och behövde inte använda mitt kort. När sedan årsavgiften debiterades fram i maj lyckliggjorde Diners Club mig med två räkningar. Alltså även på det spärrade kortet. Vid min försynta telefonförfrågning om man brukade debitera årsavgift på spärrade kort blev svaret, Du har inget spärrat kort. En sådan tur att inte tjuven inte var informerad om det och hade använt kortet. Jag vågar inte tänka på följderna....
Men kortet blev spärrat, avgiften ströks och allt var frid och fröjd trodde jag. Men när vi i juni fick för oss att ta en lillsemester på Jylland kunde vi konstatera att frid och fröjd inte stod på dagordningen. Biljetten skulle hämtas i Stenaterminalen senast 06,45 på morgonen. Lång kö, många problem, men äntligen var det min tur. När jag lämnar fram kortet tittar den misstänksamma damen i en lista och konstaterar. Det här kortet är spärrat, det måste jag ta hand om. Diners hade alltså spärrat fel kort och det stulna gick antagligen utmärkt att handla med fortfarande. Då betalar jag med en check föreslog jag när adrenalinet kommit ner i en nivå som möjliggjorde konversation. Då får jag kontollera så att du har täckning på den sade expeditörskan med hög röst och en överlägsen min och jag kände hur rodnaden steg och hur folk bakom mig, i den nu ganska långa kön, suckade och stönade. Efter denna dag har jag vägrat att ha med Diners Club att göra och har klarat mig från liknande incidenter. Men det är säkert bara tur för skurkarna ligger alltid ett steg före kortföretagens säkerhetstjänster.

Älgkött har hittat hem.

Onsdagen var en sådan där dag när elementen inte förstår om de skall arbeta eller vila. När jag dessutom skulle infinna mig hos tandläkaren klockan åtta för att byta ut surt förvärvade slantar mot ilningar och provisorisk lagning så steg ju inte temperaturen mot några hisnanade höjder precis. Om fjorton dagar skall en krona sättas in till mer än dubbla priset. Min fråga om det inte gick att sätta in en femtioöring istället avvisades och de tandvårdspersonalen tittade menande på varandra. Sådana här dagar behöver glädjeämnen så när Mumien föreslog ett besök på Restaurant Oliven i Borås köpte jag det rakt av. Problemet var att det kanske skulle komma en traktorspekulant före mörkrets inbrott, så vi fick avvakta detsamma. Inte kom det någon spekulant men vi var både mer hungriga och frusna när vi till slut satt bakom det dukade bordet och frossade på grekiska rätter. I bland har Mumien en förmåga att ytterligare höja stämningen genom att föreslå att hon kunde köra hem. Det gjorde min kropps värmeåtervinning snabbare och hon fick äta dessert hemma. När vi så småningom återvände till hemmets trygga sköte står vår viltvårdararrendator där med sin bil och en tung bärkasse med älgkött med hela skalan, från färs till stek. Vi tackar och gläds åt att älgstammen har växt till sig igen. Tre vuxna och två kalvar hade nedlagts och vår leverantör hade skjutit en av dem. Grattis.

Ett grattis skickar vi också till Ullviksbónn och Lennart som skjutit tre på egen hand. Nu skall jag gå ner och försöka få liv i traktorn så att spekulanterna kan strömma in i eftermiddag och bjuda över varandra. Tre stycken har aviserat sin ankomst.

Efterlysning.

Finns det någon som kan ge mig tips om var jag kan finna reservtallrikar till denna servis. Den är tillverkad av Lidköpings porslinsfabrik 1939. Fabriken såldes till Rörstrands redan 1932 men stämplades med gamla stämpeln fram till 1943.

Lane Ryr eller Norra Ryr.

Än en gång har jag fastnat i släktforskningens underbara värld. Den här gången var jag på väg bakåt i en dams rullor när en kyrkoskrivare hade passat på att ändra födelseorten från Lane Ryr till Norra Ryr vid inflyttning till Uddevalla. Den här felskrivningen förde hon sedan med sig resten av livet trots att hon så småningom hamnade i Torps församling i Dalsland. Torps församling är moderförsamling för Valbo Ryr vilken även benäms Norra Ryr. Det var ju inte konstigt att man ej kunde finna henne som född där när hon var född i Lane Ryr. Så den mänskliga faktorn måste tas i akt även i gudomliga böcker.

Berättarafton.

Vi läste i en tidning att det skulle visas gamla bilder från Sjömarken, Sandared, Hultafors, Olsfors och Bollebygd. Det verkade kul och kostade en femtiolapp per huvud men då ingick kaffe och våffla samt en lott. Kom i tid då utrymmet är begränsat stod det också. Platsen för denna begivenhet var Vanna kvarn några kilometer från Olsfors. Vi kom rätt i första försöket och fick jättebra platser. Trevligt folk runt om och när alla hade tagit plats var vi mer än 40 personer i lokalen. Flera var bekanta sedan tidigare ja till och med televerkare hade hittat dit men trångt var det. Att dessutom en dam stod i ett hörn och stekte våfflor till alla deltagarna gjorde sitt till att höja atmosfären. Bildförevisningen leddes med ackuratess av Viareds hembygdsmuseiägare Sture Magnusson. Publiken var mycket kunnig och vid de få tillfällen Sture gick bet på bildinnhållet fanns det direkt någon som kunde fylla tomrummet med en betraktelse. Det blev även en och annan diskussion om vad som var rätt men det hör ju till. Efter Hultafors blev det våffla med kaffe och lotteridragning. Gissa vem som vann en burk honung. Jo det var allt jag det. Nu ser jag fram till nästa berättarafton i Uddevalla som jag tror är den 28 oktober.

Jag har gjort slut med ödlan.

Från och med i går har miitt hjärta bedömts kunna pumpa på utan att ge några strokelämpliga avfallsprodukter. Jag slipper alltså (Waran) ödletabletterna till nästa gång någon diffus orsak sätter i gång flimret igen. Mycket motion och ingen rökning är de två viktigaste beståndsdelarna i fortsatt rehabilitering och så skall åsikterna hållas på distans så jag inte blir upprörd på grund av dem. Men va sjutton får man inte vara med då kunde man ju blivit omslagspapper direkt så jag skippar åsiktsblundandet.
Den här stackarn hade inte tillgång till vare sig Waran eller frisk luft när Vesuvius kastade sin aska över Pompeiji 24 augusti 79 efter kristus.

EU-moped.

Mitt körkort är på väg att ha gjort sitt. De alltid observanta myndigheterna har då insett att tillfället är väl valt för att ge mig behörighet att köra ett dylikt fordon. Behörigheten heter i forsättningen M och det verkar som det gäller bilen och andra MC också. Det var bara ett aber och det var att det skulle skickas in ett foto som jag saknade. Det tog längre tid att hitta en fotograf än att byta däck på bilen som jag passade på att göra när jag ändå var tvungen att besöka knallarnas tummelplats. Usch och fy jag får panik varje gång jag skall in i rondellerna vid Knalleland. Men det som tog längst tid var den servicemedvetne däckbytaren som ville byta en lampa också. I gengäld var det bara halva priset mot vad de tog på Volvo sist. Om jobbet tog fem gånger så lång tid och kostade hälften då tar väl Vollvo ut 900 kronor för mycket. Hemma igen för vila och bloggskrivande. Då kommer Mumien och vill ha in trädgårdsmöbler och sedan betäcka dem med presenningar på logen. Sedan var det ju trav hela kvällen så blogg blir det först nu.

Spårsnö är det inte än.

Men när vi vaknade till fågelsången halv sju i morse var marken helt snötäckt. Har jag förresten berättat att Mumien har en klocka som också är lampa. Det tar en halv timma för den att tända sig helt och under tiden terroriserar den sängkammarens vakna del med fågelkvitter och liknande. För två år sedan var jag himla imponerad av underverket men snö och fågelkvitter blir bara för mycket. Jag lade mig på spikmattan, täckte mig med två extrafiltar och drog en bovetekudde över ögonen. Det gav resultat. När Mumien vaknat och klätt sig tyckte hon så synd om mig att hon hämtade både Travronden och tjilia tinninga åt mig innan hon hastade till den flexibla arbetstidsstarten.
Det blir för många hjälpmedel till jägarna. Men om jag får bestämma är det bättre att ta bort snön än elljuset. Men det var bra om elljuset bara lyste stipulerad tid.

BRRRRR!!!!!!!!!

En isande vind möter redan på verandan. När jag dristar mig att gå runt huset skär den genom märg och ben. Det blir ingen tidning hämtad tänker jag. Då ringer dörrklockan. Gösta, min gode granne står utanför. Kom in säger jag så inte all värme rinner ut. Ja du säger han inte kan vi dra upp buskar i morgon som vi bestämt. Det är så blött så då kör jag sönder hela trädgården. OK då nöjer vi oss med att grusa vägar. Vi får passa på i morgon och onsdag om vi skall göra något i närheten av skogen. Älgjakten börjar ju i dag men vårt lag skall inte börja förrän torsdag. Då får vi se om lyckan står dem bi och om någon liten filé letar sig vägen till vår frys.
Knappt har Gösta gått förrän det ånyo ringer. Nu är det elverksföreningsgrabbarna som skall byta ut stolpar och vill ha godkännande av den nya placeringen. Det betyder att de fått tag i Televerket som försenat detta arbete oförsvarligt länge. Det är bra och när jag nu ändå var tvungen att packa in mig i vinterkläder kunde jag ju hämta Borås Tidning (eller tjilia tinninga som den kallas här på prärien). Det första jag gjorde när jag kom tillbaka in i stugvärmen var att kolla dödsannonserna. Jag var inte med i dag heller så då sätter jag i gång med middag för en. Mumien målar efter jobbet i dag så hon äter på lokal. Jag tror det blir släktforskning resten av dagen så då hör jag plingen när kommentarerna på bloggen rullar in.

Förändring önskas.

Många socialdemokrater känner inte igen sitt parti. Det verkar snart som om man är mer rädd om mittenväljarna än kärnan i partiet som lutar sig mer åt vänster. Det har, vad jag kan förstå, aldrig varit något tryck från medlemmarna för att skapa en allians med Miljöpartiet och Vänstern. Tvärt om är det väl så att ute i många kommuner betraktas miljöpartisterna som ett borgerligt alternativ och inte har något som helst samarbete med sossarna och ännu mindre med vänstern. Att sedan Maria Wetterstrand är en lysande politiker och Peter Eriksson är ganska OK kan Mona inte ta till intäkt för att på egen hand dra i gång ett valsamarbete. Jag vet att många sossar anser att det är för sent att ta upp dessa frågor nu men nog borde det finnas en bättre kandidat till ordförandeposten i Socialdemokraterna än Mona Sahlin. Är det så att Mona har lyckats tysta all opposition inom partiet eller är det medierna som ser till att Östros och Sahlin är de enda som får synas i TV? LO bör också städa upp och plocka bort Wanja Lundby-Wedin. Genom sitt LO-uppdrag sitter hon ju i Socialdemokraternas styrelse och det skrämmer också bort väljare.
Jag vill i alla fall hoppas att det finns massor med duktiga politiker, ute vårt vackra, avlånga land, som kan plockas upp till centrala uppdrag. På så sätt kanske vi kan få ett parti som är förankrat ute i landet och inte bara bland de närmast sörjande i partihögkvarteret. När det nu är mindre än ett år kvar till valet gäller det att satsa på en Socialdemokratisk politik och strunta i att komma överens om valmanifest tillsammans med andra. Först när valet är över och styrkeläget är klarlagt är det läge att kompromissa för att skapa underlag för en regering och försöka att hitta heliga eller oheliga allianser för att driva igenom sin politik så långt som möjligt.

The Wild Rover.

Som omväxling bjuder jag idag på en Irländsk landsplåga i G-dur.

I've been a wild rover
For many's the year,
And I've spent all me money
On whiskey and beer.
But now I'm returning
With gold in great store,
And I never will play
The wild rover no more.

CHORUS:
And it's No, Nay, Never,
No, Nay, Never, No more,
Will I play the wild rover,
No, Never, No more.


I went to an alehouse I used to frequent,
And I told the landlady My money was spent.
I asked her for credit She answered me 'Nay, Such custom as yours I could have every day.'

REPEAT CHORUS
I brought up from my pockets Ten sovereigns bright
And the landlady's eyes Opened wide with delight. She said 'I have whiskeys And wines of the best,
And the words that I told you Were only in jest.'
REPEAT CHORUS


I´ll go home to my parents, Confess what I've done, And I´ll ask them to pardon Their prodigal son.
And when they've caressed me as oft times before,
I never will play
The wild rover no more.

REPEAT CHORUS

Heldag med knorr.

I går var jag uppe med tuppen för att hinna duscha före Mumien och ta PK-prov på sjukhuslaboratoriet innan dagens huvudnummer gick av stapeln. Televeteranerna hade nämligen kallat till möte i Rotundan Folkets park Borås. Televeteranerna är en förening vars medlemmar under någon period har arbetat på Televerket eller Telia. Borås Teleområde, där jag för övrigt inte har arbetat sedan 1991, består av Skaraberts- och södra älvsborgs län. Av de cirka 450 medlemmarna hade 132 personer slutit upp till dagens späckade program. Inte illa! Efter det vår eminente ordförande Kjell Engström välkomsttalat var det dags för Gesebols Stompers som spelade i en och en halv timma. Kors vilket ös. Och väl avvägt mellan olika stilar från Kai Gullmar till Povel Ramel, från storbandsjazz till blues, country och svensk folkmusik. Jag viskade till min granne "att det finns så många duktiga amatörer". Men det var de inte. De var bara gamla men hade spelat proffesionellt allesammans. En hade t o m varit på turné med Vera Lynn som enligt uppgift lever ännu, Vera alltså. Efter lunch hade man lyckats boka in Margareta Söderström som kåserade kring sin far Västgöta Bengtsson. Hon drog dessutom en del gamla historier vilket bevisade att hon lyssnat på sin far. Men trots alla bra programpunkter så är det ju att prata med de gamla arbetskamraterna som är höjdpunkten. Kommer du ihåg? var antagligen den fras som inledde de flesta meningar. Under Margaretas kåseri blev jag sittande bakom en f d revisor i Statsanställdas Förbund avd. 4008 och då kom jag ihåg vad som tilldrog sig 1979 i Kungsbacka.Vi hade en planeringskonferens varje höst och det hade strulat med än det ena, än det andra så jag hade bestämt mig för att ordna allt själv. Det började bra med ett pangpris på hotellet som drevs av SFS och jag beställde ett rum för lite eftersom det alltid var någon som inte kom. Konferensen startade och se alla fick var sitt rum. Men fram på eftermiddagen dyker nyss nämnde revisor upp och placeras av personalen i samma rum som en person med samma bostadsort. Man informerade inte så upprördheten kom lagom till middagsbordet. Jag gick ut i receptionen för att reda upp situationen och blev erbjuden en extrasäng i bastun. Jag var inte lika timid på den tiden som jag är i dag utan hotade med guds änglar och deras basuner och gav den något otrevliga receptionisten en och en halv timma att lösa problemet. Vid desserten kommer hon ilande och säger sig ha löst problemet då en förbeställd Italienare inte hade kommit så revisorn fick hans rum. Jag skall bjuda dig på två flaskor champagne säger hon i samma andetag och jag bjuder upp hela gänget på mitt rum och beställer sexton glas. Då knackar det på dörren och in kom det en servitris med två flaskor Henkell Trocken Piccolo. Det blev drygt två centiliter per person och nytt bråk uppstod. Jag har lovat två flaskor skumpa sade receptionisten, storleken har jag inte sagt något om och skumpa kan betyda vilket mousserande vin som helst. Ta reda på alla fakta innan du går med på något. Besegrad för tillfället fick jag med en erfarenhet som kanske hjälpte mig att bli en hyfsad förhandlare med tiden. Men problemen slutade inte här efter ytterligare en halvtimme kom hon tillbaka och meddelade att nu har Italienaren kommit varvid jag replikerade att då kan han väl få bastun och lite skumpa. Hon erkände sig besegrad och försvann och kvällen fördrevs på trevligare sätt. Under nästa dags arbete kom revisorerna på att de ville jobba enskilt. Då det var brist på sammanträdesrum föreslog vår tidigare nämnde revisor att de kunde vara i hans stora, fina rum som han så småningom hade fått. Sagt och gjort de går dit han låser upp och öppnar dörren och damen i sällskapet går först. Hon skriker till och rusar ut varvid de andra rusar in för att utreda vad som hänt. Där står dörren öppen till toaletten och där sitter en man och gör sina behov. Vad h-e gör du på mitt skithus skriker revisorn. Jag skiter ser du väl men det är mitt skithus. Ny kontakt med receptionen som skyllde på att han endast hade blivit lovad en natt och nu var återbördad med sin packning till dubbelrummet där cirkusen hade börjat. Nu löste vi problemet ganska lätt. Revisorn och jag fick en svit med var sitt sovrum och gemensamt vardagsrum så alla blev nöjda. Behöver jag säga att jag aldrig på egen hand har tagit ansvaret för en konferensbokning senare. Inte heller har jag frekventerat detta eländiga Halländska hotell.

Ett mer påtagligt minne av dagen var lotterivinsten, en katt tillverkad av Ove Andersson, vilken förärades Nordtorps kattälskare No 1.

Uddevallabilder.

Jag har sammanställt ett Picasaalbum med några bilder som är tagna av Gösta Krantz under 1950-60-tal. Jag hoppas att alltid någon tycker det är kul att återuppliva visuella minnen.

http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/GostaKrantz?feat=directlink

Ölcafèer i Uddevalla.

Förra veckan hade jag för avsikta att skriva några rader om de tre ölcaféer som fanns när jag växte upp i Uddevalla. Tärnan, Duvan och Måsen. Att jag kom på den idén berodde på att jag kom att tänka på en gammal skolkamrat vars mor drygade ut hushållspengarna genom att samla in aluminiumkapsyler från dessa kaféer. Sedan satt de vid köksbordet och separerade korken från aluminiumet för att kunna sälja metallen som skrot. Det fanns många sätt att hålla svälten från dörren. Nåväl, min resarch kring ölkaféerna gav ett magert resultat så jag avstod från artikeln. Men när jag såg Uddevallabloggens senaste bildgåta som visade ett ölcafè som redaktören inte visste var de låg då tänkte jag att visst låg mitt uppslag i tiden så kunde jag inte låta bli att nämna det hela.

Höstdepression.

Kroppen är en märklig inrättning. Här går jag omkring och har det ganska bra. Hjärtat har haft rätt rytm i 25 dagar. Förberedelserna för bygget framskrider enligt plan och jag har varit på födelsedagskals i 08-området. Men höstvädret kan knäcka vem som helst. När jag sedan gör om Matildas bravad och ramlar handlöst och får revbensfraktur och blodutgjutning i magen då faller humöret under nollpunkten. Stackars Mumie som skall dras med en grinig gubbe utan att hon gjort något ont. Det är ju tur att Waran finns när blodet av olika anledningar behöver tunnas ut men ett gissel är det. Men den 14 oktober skall jag till hjärtkliniken och om pumpen tuffar på utan anmärkning slipper jag kanske ödletabletterna och risken för blödning minskar. För att det inte skall bli för roligt ökar ju risken för stroke i gengäld. Så skall även den sönderbitna tanden lagas, men jag har ju nästan vant mig vid den nu. Innan dess har vi flera glädjeämnen och många paniksituationer. Maharajah skall vinna Europaderbyt för fyraåringar om några timmar. På onsdag är det möte med televeteranerna i Boråsparken och torsdag Laboratoriet på SÄS. Paniken uppstår varje kväll när jag inte somnar men det blir ju gott om tid, att som Emil "fundere över sine synder."

Händelserik weekend.

Vi har varit på snabbvisit i Sollentuna för att övervara Matildas andra födelsedag. Efter en trevlig lördagseftermiddag med sex rätt på V75 och ritningsförevisning på datorn brister de vuxnas uppmärksamhet i några sekunder. Då klättrar Matilda upp i docksängen för att nå en bok i hyllan. Saltomortal och bula i huvudet följt av svimning blev resultatet och ilfärd till Löwenströmska sjukhuset. Efter att läkaren blåst faran över kräktes hon på de medföljande och läkaren ändrade ordinationen till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för ytterligare examination och ev. röntgen. Väl där piggnade hon till och sjöng alla på dagis inövade visor som Imse vimse, Björnen sover, Hujedamej etc och efter några timmars observation fick hon komma hem till de oroliga farföräldrarna . Som tur var blev bulan i huvudet och odören i Sonen d ä:s bil de enda menen av olyckan och festen kunde hållas på söndagen under medverkan av ett stort antal släktingar och goda vänner. Oj vad roligt det var att öppna paket och stå i medelpunkten. Och en så god tårta vi fick. Kvällen avslutades sedan med Indisk mat och småprat innan vi for till vårt chateu Star och inväntade frukostbuffén.

Om vi skulle ta och åka en annan väg hem sa Mumien när vi närmade oss Södertälje och eftersom hennes önskningar är lag så åkte vi E20 från Södertälje. När vi såg en skylt som pekade mot Gripsholms slott och Mariefred kom vi på att där har vi aldrig varit så vi fyllde ut ytterligare en lucka i vår bildning och strosade omkring och njöt av småstadsatmosfären. Annars är det en lång omväg över Örebro och Alingsås och inte blev det bättre av att vi åt på ett riktigt spyfik i Finnerödja. Men ytterligare lite mer kultur hann vi med i Tivedsskogarna där vi inspekterade en klosterruin och i Jung fick vi kaffe och kakor som inte hade långt kvar till bästföredatumet. Väl hemma skulle katterna hämtas från deras pensionatsvistelse vilket innebar ytterligare fem mil i bilen.

Jag hade tänkt att anknyta till den gamla Beatles-låten "When I`m sixtyfour" i dag fast det gjorde ju Gunnar Uddevallabloggaren Klasson redan 12 augusti så jag hänvisar dit http://uddevallare.blogspot.com/2009_08_01_archive.html men jag tackar alla som via Mail,Sms,telefon,ansiktsbok och andra media kommit ihåg mig på min 2*2*2*2*2*2dag.

Avfallsortering.

I går hyrde jag en släpkärra och transporterade logröjningsöverskottet till miljöstationen. Att backa med släp är inget jag är särskilt duktig på så nu blev jag lite miljöbov igen när jag körde förbi Lusharpan och upp till Boda i andra ändan av Borås. Varför? Jo på Boda kan man köra runt och slipper vända. Men dom har okristligt många containers för olika sorters avfall. Jag stannade framför en som det stod brännbart på och började lasta av en skolbänk och en byrå. Då kom det en ordningsman och påpekade att det var inte brännbart utan trä. Är inte trä brännbart frågade jag samtidigt som jag kände hjärtat börja bulta. Jojomen sade ordningsmannen men det finns en speciell container för träavfall. Gör man flis av det frågade jag oskyldigt utan att få något svar. Vi sorterade efter bästa förmåga men när vi kom till ett fönster gick jag i förebyggande syfte och frågade var det skall ligga. Det är ju av trä sa ordningsmannen. Med min måttstock tyckte jag det var mer glas än trä och kände viss ångest när rutorna krossades bland byråer och sängar. Men speglar och glas utan ram skulle läggas som fylle. Gips var gips och en lampa var elektronik. Det fanns många fler skyltar men dem förstod vi på egen hand. Man lär så länge man lever och vi kom i väg ut på vägen igen. Då återstod att backa in släpet på dess parkering vid macken. Mumien dirigerade och jag vred hjulen åt fel håll så att släpet hamnade på tvären. Till slut kom vi på att man kunde ta loss släpet och rulla det på plats med handkraft. Det kommer att bli många vändor ytterligare till miljöstationen så jag kommer säkert att lära mig backa innan det är klart.

Att leva som man lär.

Det är inte lätt. Ena dagen prata om att ta ansvar för miljön, nästa dag köra bil trettio mil. Det går inte ihop och trovärdigheten naggas i kanten. Men jag var ju ute i angeläget ärende. Först lämna Mumiens Kantele i Trollhättan för uppfräschning och sedan gå på berättarafton i Uddevalla. En kantele är ett finskt stränginstrument och Mumiens exemplar är tillverkat 1905 och är mycket vackert. Balkarna på insidan har släppt i limningen och det har i sin tur gett sprickor i locket. Visst kanske strängspänningen har medverkat i sprickbildningen. Det ser man ibland på gamla gitarrer som hänger på en vägg stenhårt strängade. Halsen blir böjd och locket spricker. Tänk på det och slacka av strängarna och låt dem stå istället för att hänga. Hur hittar man en reparatör? Ja här hade jag tur och fick via en avlägsen släkting namn och telefonnummer till en äldre gentleman som gärna åtog sig uppdraget. På köpet fick jag i flera timmar lyssna till denne intressante mans erfarenheter och kunskaper i de mest skilda ämnen. Han har en gedigen utbildning som slöjdlärare och har t o m studerat för Carl Malmsten. Tydligen är han mest känd för sina möbler och musikinstrument som han såväl bygger som renoverar och spelar på. Han är aktiv i psalmodikonförbundet och har även byggt egna kantelar. Båtar, konst och trädgårdsodling var andra ämnen vi hann avhandla. Jag hoppas på ett lika givande samtal när jag hämtar det renoverade instrumentet. Sedan blev det en som vanligt välbesökt och intressant berättarafton på Bohusläns museum i Uddevalla och det var en något trött yngling som vacklade in i Nordtorps trygga hamn vid 22-tiden. Kanske det är OK att förorena luften lite när man höjer sin egen livskvalité?

Är det någon som har lagt märke till att det vi gör här inte fungerar?

När jag tittar i mina lådor, hyllor och andra möjliga eller omöjliga gömmor måste jag erkänna att jag är en riktig hamster. Men inget ont som inte har något gott med sig. I dag hittade jag en bok som heter ”Den nya varsamheten” och är skriven av Sture Stiernlöf som var utrikesredaktör på tidningen Arbetet i Malmö. Den är tryckt 1976 och jag minns att vi använde den som diskussionsunderlag likväl som en praktisk handbok i en tid när miljömedvetandet väcktes till liv hos allt fler. Det var en utmärkt bok då och det är en utmärkt bok i dag. Men vad har vi enskilda människor och våra folkvalda politiker gjort under de 33 år som gått? Svaret är väl att vi gjort en hel del men långtifrån tillräckligt och att problemen i framtiden är mycket större än vad vi förstod då. Förgiftningen och utplundringen av jorden är problem som man inte får skjuta över till kommande generationer att lösa utan det krävs världsomspännande gemensamma åtgärder snabbt, helst redan i går. Faktum är att under tiden vi spiller energi på att kriga om vilken religion som står Gud närmast, vilket politiskt system som ger störst valfrihet eller vilka allianser som snabbast kan ödsla bort våra gemensamma ekonomiska tillgångar då rinner förutsättningarna för liv och välstånd bort i en allt stridare ström.

Suddiga fotot identifierat.

Det suddiga fotot på bloggen den 18 september var taget från tredje våningen på Kämpegatan 26 i Uddevalla. De två närmaste husen ligger i korsningen Samnerödsvägen-Kämpegatan och i bakgrunden är det mycket riktigt Herrestadsgatan som syns. Där var det verkligen såväl uppförs- som nerförsbacke av högsta(!)rang. Ett minne är när Tureborg brann, då satt vi nästan på första parkett även om sikten hade varit bättre utan dimman som låg tät på kvällen den 26 november 1950.

Ny bildgåta.

Var kan denna något suddiga bild från tidigt 50-tal vara tagen?

Svar på bildgåta.

Visst stod sopbilen i korsningen mellan Erik Dahlbergsgatan och Svalgatan.
Att det var Port Arthur och Seinknechts affär som syntes i bildens nederkant undgick inte varken Rolf eller Gunnar GRATTIS!

Andra höskörden bärgad.

Sommaren är klar. I dag strängades det sista höet för att under eftermiddagen plastas (läggas in) i stora rullar. Undrar om hästarna känner någon skillnad på hö och inlagt hö? Det är i alla fall skönt att åkrarna hålls igång så vi slipper sly och elände som kan göra den finaste åker till en djungel på några år. Under tiden gick vi en liten svamprunda och dessutom runt hela elljusspåret. Kan ni förstå hur skönt det var att kunna gå omkring utan att bli andfådd eller få mjölksyra i musklerna? Det är bara att hoppas att flimret håller sig bort i fortsättningen.

Jag har ju tidigare berättat om hur Mumien och jag har använt våra pekare i olika sammanhang. Från början trodde vi att man enbart kunde leta vatten och currylinjer, men det har utvecklats. I går kväll fick vi besök av Bengt-Olof Palmqvist som hjälpte oss att ytterligare komma vidare med att kunna finna gamla föremål, metaller och t o m hitta ingången till gamla hus där inte ens grunden syns i dag. Gissa om det är intressant.

Måsen har flyttat till Lusharpan.

När Mumien träffade en bohusläning med båt blev släktingarna oroade. Inte över den trevlige unge mannen utan över det faktum att han inte hade några flytvästar i båten. Det hade man inte på den tiden men julafton 1966 klappade tomten på med en orange flytväst vid namn Måsen. Den har sedan följt henne genom åren i både egna och andras båtar. Även efter modernisering av flytvästar och annat på 90-talet fick den följa med och hänga i garderoben som reserv. I går insåg vi att den tar plats och förpassade den till Lusharpan (Miljöstation). Det var ett stort steg och för att bevara lite av nostalgin sparade vi den lilla blå visselpipan som var fäst i en av fastsättningsanordningarna. Det skall smidas medan järnet är varmt tänkte jag sedan och eldade upp tolv par skidor som stod och samlade damm på logen. Det är ju så vist ordnat att de finns inga pjäxor som passar till skidor från antiken. Även Elsas gamla ekskåp offrades i elden. Det har sparats för det var så vackert men senast det användes var takhöjden för låg så det hade sågats av. När jag fick ut det ur ladugården kunde jag också konstatera att sidorna var illa hanterade. Jag tror inte ens en Knut Knutsson hade något emot att det blev lågornas rov.

Ett jubileum smög sig obemärkt förbi.

I går skrev jag mitt femhundrade inlägg och ger mig själv lite credit för det. Det hade väl ingen kunnat tro när jag började teckna ner små minnen och dagshändelser 17 december 2007.

Inlägg 501 blir en tribut till Gösta Krantz, en vardagshjälte i det tysta. När vi flyttade till Uddevalla blev vi lovade en lägenhet på Walkerskroken av en bekant som var vicevärd och fastighetsskötare. Nu blev det inte så då de var tvungna att ge den till någon annan som var "fint folk". Det blev till att bo hos mormor på Svalgatan 5 innan en av Göstas kusiner, Carl Ek, förbarmade sig över oss och hyrde ut en vindsvåning på Kämpegatan 26. Huset inrymde förutom Calles familj även Hennings bageri, en massa getingar och ytterligare två hyresgäster. Nära var det till Samnerödsfältet, Halleberget och Stora Berget och många lekkamrater. Ett eldorado för den lille blyge sonen. Om det var för att Gösta körde sopbil som han inte räknades in i kategorin fint folk vet jag inte men att han visade ett stort mått av civilkurage när han försökte att fackligt organisera de på den tiden privatanställda sopgubbarna det vet jag. Det slutade med att han fick sparken och kanske var det tur för därefter arbetade han åt Banmästaren vid SJ i Uddevalla fram till pensionen.

Varför inte lite frågesport? Var står sopbilen parkerad?

Bestyr i helg och söcken.

Här slänger man sig mellan lianerna. Den ena helgen är det "jorden vi ärvde"sedan blir det "jordens mat". Den senare var en ekologisk marknad som avlöpte på Gunnebo slott och trädgårdar i Mölndal. Här bjöds det på provsmakning, försäljning, trädgårdsvisningar och inspirerande föreläsningar - allt med ekologiskt tänkande och smaklökarna i första rummet. Jag undrar hur närodlad middagslaxen var? Den var misstänkt lik en Stillahavslax. Död var den också så jag kunde inte fråga. Hur som helst en underbar park har de och vi kunde trötta ut mig ordentligt på stigar, gräsmattor och backar. Då var det skönt att sjunka ner i i en ryggvänlig fåtölj hos sonen d y i Haga. Inspektion av deras nya vitvaror i köket följde och vi blev riktigt imponerade. Kamera hade vi inte med oss men med hjälp av Tobias telefon kunde vi fånga både fontän och pizza. Pizzan hann vi inte avnjuta då vi skulle till Mölndal och leverera tavlor från utställningen innan den gamle skulle hem och medicineras. En trevlig dag blev det i alla fall om än tröttsam. Att vara trött kan ge ursäkt till att inte laga mat så vi intog söndagsmiddagen på Ellagården borta i Viared. En gammal bondgård som blivit kvar när industrierna gjort sitt intåg på Boråsområdets bästa jordbruksmark. För den som inte upplevt deras kulinariska höjdpunkter rekommenderar jag gärna söndagsbuffén och konstaterar att bästa jorden bytts ut mot bästa maten. Det enda felet med denna ligger i ens egen karaktär. Det är svårt att äta lagom. I dag har jag varit och tagit blodprover på lasarettslabbet. Det är bland det värsta jag vet. I bland undrar jag om man inte skulle stanna hemma och dö en naturlig död i lugn och ro hellre än att bli sönderstucken i både lemmar och psyke. Väl hemkommen får jag besked om att elföreningen kommer med sprängsten i morgon. Den skall jag använda för att utvidga vändplanen för att slippa ligga i ständig fejd med soptunnetömmarmannen. Han har nämligen svårt att vända på en femöring.

Bilder från utställningen.

Här kommer om än något sena de utlovade bilderna. Jag har även fått med några av besökarna men stundtals var trycket hårt och jag hann inte med att både köra bussen och klippa biljetterna. Ni som ville varit med på bild får jag försöka hitta någon annan. Så hav tålamod.
http://picasaweb.google.com/nordtorp.pp.se/EvaKarinsUtstallning#5379776204993970098
För de som inte besökte utställningen vill jag ge Eva-Karins förklaring till varför Tema eftertanke kom till.
De tre tavlorna Tema ”Eftertanke” (Isberg/ Röda havet/ Jorden) fanns under lång tid i mitt medvetande och krävde att få komma fram. Jag hade en önskan om att även kunna måla texten på engelska och arabiska som några exempel på all jordens språk eftersom budskapet rör oss alla men det får anstå tills vidare.

Efter att ha läst De nya uppenbarelserna av Neale Donald Walsch där han säger: Vänta ett tag. Är det någon här som har lagt märke till att det vi gör här inte fungerar? fick jag ”kött på benen” och hjälp att försöka återge det som jag känt inom mig så länge och mina frågor är alltså:

Leder världens nuvarande religiösa, kulturella, ekonomiska, politiska vägar till det bästa för oss som bor på den här planeten?

Om alla på alla sätt och i alla sammanhang hävdar att just de förfogar över den enda sanningen, vem har då rätt?

Finns det någon alternativ väg att gå?

Om vi alla är sammankopplade med universum och med alla andra så finns väl möjligheterna?

Vi kan dessutom konstatera: Sedd från ovan har jorden egentligen inga gränser men det framgår klart vilka länder som har tagit den största delen av energiresurserna. Kan vi ha en annan fördelning?
Förresten, Ärver vi jorden av våra föräldrar eller lånar vi den av våra barn.

Tack från Mumien...

Ett varmt och stort tack till alla som besökte min utställning, att så många skulle komma hade jag inte vågat hoppas på. Jag fick både blommor och berömmande ord. Det stärkte självförtroendet ska jag säga! En del av tavlorna har nu fått nya ägare och jag hoppas att de kommer att vara till glädje framöver. Tack även till maken utan vars hjälp den här vernissagen aldrig hade blivit av! Ibland passar uttrycket "Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge".

En dålig människa.

I mitt förra inlägg lovade jag lägga ut bilder av tavlorna. Det dröjer. Orsaken är den magvärk som jag haft sedan i fredags och som accelererade på måndagen och dessutom orsakade ett nytt hjärtflimmer. Jag blev inlagd på Borås lasarett och diagnosen blev divertikulit (inflammation i tarmficka). Det medförde en ny elkonvertering av hjärtat och antibiotika för magen så nu är jag hemma igen och känner mig riktigt bra. Jag redigerar bilder i morgon men prioriterar solbrännan då det prognostiseras vackert väder t o m i Boråsområdet. Som en parentes kan nämnas att britsarna på akuten fått en ny stoppning så inte var lika hårda som vid tidigare besök. Kan det vara så att vi bloggare har haft en, om än liten, påverkan på detta framåtskridande.

Succé för Eva-Karin.

Tack alla besökare av vernissagen och alla som inte kunde komma men hejade på med glada tillrop. Det är nog inte särskilt ofta som en premiärutställare i nedre pensionsåldern har fått så mycket beröm för sin mångsidighet. Som galleritillverkare och konstverksuppspikarhjälp tar jag åt mig en del av äran. Men visst var det roligt att så många bekanta såväl som helt okända dök upp och var nöjda med utställningen. Vad jag inte var nöjd med var att varken jag eller Mumien hann ägna besökarna tillräcklig uppmärksamhet. Än en gång fick man stå där med struten och upptäcka att om man skall träffa alla för en middag är de närmaste åren intecknade. Men känn ändå att vi tycker om er. Som "mitgleider" gjorde jag en helt ovetenskaplig undersökning vilken visade att merparten av de sextiotal besökarna ansåg att de bästa tavlorna , utan inbördes rangordning, var "Höst vid ån", "Rödbeta", "Tema eftertanke", "Islandsberg Bohuslän", "Trogna vänner", "Fåren på berget", "Going Kronos", "Mellan Sorrento och Capri", "Vattendroppar på blad".

Vi fick dessutom beröm för dekoren runt utställningen så med ett sådant flyt kom det inte som någon överaskning att Maharajah vann travderbyt till det glada oddset 2,08. Att V-65 sprack står vi ut med då insatsen på vinnarspelet var ovanligt stor. Att vi är en liten andelsägare gör inget, vi hyllar ändå tränare Hultman som även tränar tvåan i loppet Marshland.. Jag återkommer med bilder från utställningen.

Det mesta på plats.

Jag är inte mig själv. Stressar runt och kan inte tänka på annat än utställningen. Har jag missat något? Kunde vi gjort på något annat sätt? Mumien är lugnare. Allt ordnar sig, du har tänkt på allt säger hon och sätter igång att koka lingonsylt och äpplekakor. Hon har säkert rätt som vanligt och jag intar en mer optimistisk attityd. Vädret blir bättre än utlovat, det kommer fler besökare än vi räknat med och de blir nöjda med det de ser.

Hoppas att de även ser skyltarna som jag sätter upp från Backabo och att Vägverket behöver några dagar på sig innan de tar ner dem. De som har GPS och blir anvisade en helt annan väg än den vi beskrivit, troligtvis beroende på någon religiös programmerare som ansett att vi skall hålla oss på den smala vägen. De kommer också rätt. Men ibland är verklighetens väg bättre än teknikens. Klicka gärna på kartbilden så syns den.

Smakprov.

Den här målningen och många fler ingår i Eva-Karin Krantz utställning Jorden vi ärvde...
Läs inbjudan och vägbeskrivning på denna blogg 14 augusti 2009.

Kulturinslag.

Man lär sig mycket på nätet. Dagens lärdom var...
Vad är skillnaden mellan en man och yoghurt?
Svar: I yoghurt finns det kultur

Planering inför konstutställningen.

Vädret är nyckfullt med ömsom sol och ömsom hagelstorm. Det passar bra då vi får möjlighet att testa olika scenarier inför nästa helg. Dessutom ökar ju sannolikheten för bra väder. Enligt klart.se kommer lördagen att njutas i bästa väder här i Nordtorp. Under eftermiddagen skall vi provhänga tavlorna så att vi vet om konstnärskans tänk är riktigt och att det blir lagom luft emellan verken.

Antikrundan.

I morgon skall Boråsarna stå i

timslånga köer för att kanske få vara med i antikrundan. Jag avstår från det nöjet men nog hade både vagnen och jag platsat som antikviteter. En 60+dam tyckte hon var väldigt sportig och vältränad. Vid ett av sina träningspass sprang hon förbi en yngre kille. Jag tränar för tjejvasan sa hon i förbifarten. Oj då sa killen, jag trodde det var för antikrundan.

American Classic.

Kent ringde och meddelade att jag bara måste läsa DN:s skivrecension av Willie Nelsons "American classic". Jag vidarebefordrar till de av bloggens läsare vilka precis som jag saknar en egen DN i brevlådan. http://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/willie-nelson-american-classic-1.938470

Uppskjutet, var god dröj.

Den svenske rymdfararen Fuglesangs raket skulle bli uppskjuten i går. Nu blev det inte så utan resan blev uppskjuten till i dag. Men då visade sig åskmolnen och så blev han inte uppskjuten nu heller. Men uppskjutet blev det och vi får hoppas han inte blir nerskjuten i väntan på att bli uppskjuten nästa gång. Det är vist ordnat av NASA. Man blir uppskjuten även om man inte blir uppskjuten

Tiden rinner i väg!

Hur mycket är klockan? Jag vet inte för jag har en knapp som är ur. Det gör inte något för tiden är knapp.

Semestrarna verkar vara slut.

I dag kom det både elektriker och snickare. I bästa fall kan det innebära att vi får både ljus och trösklar till Mumiens vernissage, vilken närmar sig med stormsteg. Vad skall jag oroa mig för nu när det mesta är klart? Misströsta inte. Jag kommer säkert på något.

I helgen besökte vi en av de vackraste platser jag känner till, Eriksberg på Bokenäs. Visst brukar jag säga att Bohuslän börjar vid Lysekil och går norrut men Eriksberg är undantaget som bekräftar regeln. Jag vet inte hur många gånger jag kört omvägen förbi när jag varit på väg hem från båten i Fiskebäckskil. Nu när vi inte har båt längre blir det inte heller så många bohuslänsbesök som vore önskvärt. Sjöboden på Eriksberg bjuder på många minnen. Där låg vi hela gänget och lyssnade på radio när Ingo blev världsmästare 26 juni 1959. Några andra historier kanske kan få pryda bloggen vid något senare tillfälle för nu skall jag ut och bygga upp flåset.

I dag får jag luft.

Konverteringen i går gick bra. Det är underbart att få syre när man andas och slippa mjölksyra i armar och ben vid minsta ansträngning. Nu gäller det bara att det håller i sig ett tag. Sist varade det 14 dagar så jag satsar på 14 månader nu. Jag pratade med en gammal farbror (något yngre än jag) som sa att första gången räckte det tre dagar, andra tre år. Jag passar på att åka till Ranrike medan tid är.

Konvertering.

I morgon konverterar jag hjärtat för andra gången med hjälp av grön el. Religionen behåller jag ett tag till och återkommer när allt är klart.

Valfrihet, till vilken nytta?

Under en ganska lång tidsrymd har vi indoktrinerats med vikten av att kunna välja. I dag fick vi välja vårdcentral. Om jag inte har något emot det så blir jag tilldelad Sandareds vårdcentral vilken ligger närmast bostaden. Några andra kriterier för att välja finns inte då man inte har bekvämat sig med att specificera vad de olika vårdinrättningarna har för specialiteter. Vilken kompetens har de anställda? För mig blir ett sådant val ett slag i luften och dessutom blir det dyrt.
I tågtrafiken har man också skapat en stor valmöjlighet för den som är frisk och rask. Om man inte har krav på handikappanpassning kan man åka med de bolag som saknar dessa faciliteter och därför kan driva verksamheten billigare. Om jag inte tänker helt fel så är väl det en osund och osmaklig konkurrensfördel. Jag är också övertygad om att passagerarunderlaget inte räcker till för så många aktörer och att vi därför kommer att få se ett antal konkurser av denna anledning. Som vanligt blir det skattebetalarna som står för notan. Men vi har haft möjlighet att välja!

Verkstad och förråd.

I åratal har jag retat mig på att vi saknar ett bra verkstadsutrymme. Att stå utomhus och skruva brukar alltid utmynna i att jag kryper omkring och letar efter skruvar, fjädrar etc. i gräset. För att inte nämna vinterns fröjder då skruvarna hellre försvinner i snön. För två år sedan kom jag till skott och bestämde mig för att bygga ett utrymme till nytta och nöje med möjlighet att förvara färger och annat frostfritt. Efter det jag börjat bygga kom jag på att innan jag inreder kan Mumien ha en konstutställning så att människligheten äntligen får se de alster hon tillverkat genom åren. En hel del av tavlorna är redan utställda då de hängt i målarlärarinnans skyltfönster. Där hamnar dagens bästa och det är ju för det mesta Mumien.

Hade jag vetat vilket arbete det var att bygga verkstad hade jag nog gått en målarkurs i stället. Trots att jag hade hjälp av ett proffs när vi reglade upp väggar och golv lyckades vi inte riktigt dölja all små skevheter i en lagård som efter en ödesdiger brand 1911 är byggd i största hast. Men nu är det klart och att resten av fähuset inte är färdigt gör ju inte så mycket när vi beundrar konsten. På fredag blir det ny elkonvertering av hjärtat och när jag nu har lagt rökningen på hyllan skall det väl ha goda utsikter att lyckas. Det behövs en frisk gubbe nu när restaureringen av boningshuset förhoppningsvis skall komma igång under hösten. Men lite sol och mycket värme skall vi väl också hinna med innan nästa sommar.

Nu är det snart dags...

Jorden vi ärvde…

En konstutställning med teckningar, målningar mm. av
Eva-Karin Krantz

Välkommen att besöka utställningen
i Nordtorp den 5-6 september 2009.
Öppet båda dagarna kl.12.00-18.00
Väganvisning: Från Borås eller Göteborg: R40, kör av vid avfart 83 Viaredsmotet, fortsätt på Göteborgsvägen mot Sandared 2,2 km, kör höger in på Alingsåsvägen fortsätt mot Backabo, ta höger mot Sandhult, efter ca 100m ta vänster mot Nordtorp, skylt anvisar ca 200m efter vägkorsning (vänster sida).

Från Alingsås: väg 180 mot Borås, vid Sandhults kyrka ta av höger mot Sandared, vid Backabo ta höger mot Nordtorp, skylt anvisar ca 200m efter vägkorsning (vänster sida).

Kan någon förklara?

Vad har Sverige för anledning att föra krig i Afganistan? Jag fattar inte något. Är vi inte neutrala?

Åska.

När jag äntligen kom i gång med bloggen började det åska. Jag drar ur kontakterna för säkerhets skull.

Lustresa

Här har vi återvänt till platsen för brottet. Vid stegen till höger låg jag käckt förtöjd när Mumien kom vandrande på bryggan 5 juli 1966. Vi försöker hitta hit en gång om året och nu blev det så förra veckan. Enda förändringen i turistbilden var att man numera hade bergklättrarövning på den lilla klippan till vänster om sjöboden. Annars var allt sig likt och vi fick vara åsyna vittnen till ytterligare en motorbåtsförare som inte hade riktig koll på ström och fart och lyckades köra mot berget på bägge sidor om Smyghålet. Därefter passade vi på att besöka Maj i Väjern och fick en trevlig eftermiddag tillsammans. Hon bjöd bl a på underbar rabarberpaj.
I bland tror man att man ser i syne. Här har jag fångat en silhuett av en rovfågel på dörren. Men det är inte riktigt vad det ser ut att vara. Det är nämligen en silhuett av en silhuett som vi har på verandafönstret för att avskräcka småfoglarne att flyga mot detsamma.
I morgon blir det EKG-undersökning som avgör om det blir ny konvertering eller om jag slipper ödletabletterna (Waran). Håll så många tummar ni kan för det sistnämnda.

Tror nå´n dé!

Ja, inte vet jag.

Forest Lawn.

Den 29 januari 2008 skrev jag så här på min blogg. Forest Lawn Memorial Park, en stor gravplats med monument, kyrkor, museum och flera mausoleum. Här mötte man den amerikanska kulturen i sin prydno eller är det brist på kultur. http://nordtorp.blogspot.com/2008/01/turistflla-i-la.html
När jag nu läst på Text-TV att den nyligen bortgångne Michael Jackson är begravd på platsen tänkte jag att mitt gamla bildspel kan komma till heders igen. Glöm inte att klicka på bilden för att få bildspelet i större format.